Sägs att verklighet överträffar dikt, men det finns prov
på att dikt kan äga potentiell förmåga överträffa den,
och jag överväger att med giftpenna och blodstänk
återge några sådana exempel,det torraste krutet är ännu
inte använt, så jag tror mig om att någon gång i framtid
ska avfyra några stjärnsmällare som en väckelsepredi-
kant i helvetet.Jag är på spaning efter den tid som "INTE"
flytt, jag skriver detta för de döda hjältarna,de solitära,
oförstådda,missförstådda,missbrukade,ohörda hjältarna,
alla dessa vars röst tystats,överkörts,mörkats,manipuler-
ats,hjärntvättats levande begravda och karaktärsmördade
av falska rykten, för intellektuellt sanna med farligt
öppna marginaliserade socialt som " persona non grata"
och fredlösa för ett samhälles upprätthållande av ett
slags "Point de honeur" vilken de knappast kan tillräkna
sig en förtjänst av och jag vill sitta här på detta cafe med
en espresso,en Le Monde ett anteckningsblock,ett paket
Gaulouis, ifred för mig själv och lösa världsproblemen
för själv har jag inga problem, om nu inte världen i sig
själv utgör ett problem för mig,och kvinnorna, de tråkar
ut mig med sina suckar, jämmer och gråt, trösta mig här
och krama mig där, inte undra på att man blir trött, man
sökte en kvinnas hjärta och själ, men fick bara hennes
fitta.Försjunken i filosofiska illusioner försummas familj,
vänner och social status utan en tanke på anseende och
karriär,förlorad in i en "Spleen et ideale"en mjältsjukans
melankoli.Medan jag levde bland människorna höll jag
på att bli som de och förlora inte bara förståndet, utan
även mig själv så nu är rykten och förtal min arvedel,
stängt överallt, en diktare i exil, i ett martyriums tortyr-
kammare som en främling med hjärtat inneslutet i ett
brev till en oälskad som längtar sig till döds efter en lika-
sinnad som ett dött barn inlindad genom tusen smutsiga
lögner och lömska intriger men som stolt bär sitt bespott-
ade och tårbedränkta kors i sin melankoliska misantropi
som kommen från en annan planet försvunnen in i en
annan galax av stoiska dagdrömmars ataraxi, så varför
bemöda sig i den här världen som är fördömd av sig själv
i sin dårskaps intellektuella lögnväv när man hittat sin
idealplats i sin egen introverta trädgårds paradis i harmo-
nisk väntan på den oändliga evighetens kryssning bland
molekylers atomer i en resa utan ände,mål och mening.
Sten Wiking
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar