tisdag 12 november 2013

INTROVERT FLANÖR I PARIS

Sägs att verklighet  överträffar dikt, men det finns prov
på att dikt  kan  äga  potentiell  förmåga  överträffa den,
och  jag  överväger  att  med  giftpenna  och  blodstänk
återge några sådana exempel,det torraste krutet är ännu
inte använt, så jag tror mig om att någon gång i framtid
ska  avfyra  några  stjärnsmällare som en väckelsepredi-
kant i helvetet.Jag är på spaning efter den tid som "INTE"
flytt,  jag skriver detta  för de döda hjältarna,de solitära,
oförstådda,missförstådda,missbrukade,ohörda hjältarna,
alla dessa vars röst tystats,överkörts,mörkats,manipuler-
ats,hjärntvättats levande begravda och karaktärsmördade
av  falska  rykten, för  intellektuellt  sanna  med  farligt
öppna  marginaliserade socialt som " persona non grata"
och  fredlösa  för  ett  samhälles  upprätthållande  av ett
slags "Point de honeur" vilken de knappast kan tillräkna
sig en förtjänst av och jag vill sitta här på detta cafe med
en espresso,en Le Monde ett anteckningsblock,ett paket
Gaulouis, ifred för mig själv  och lösa  världsproblemen
för själv har jag  inga  problem, om nu inte världen i sig
själv utgör ett problem för mig,och kvinnorna, de tråkar
ut mig med sina suckar, jämmer och gråt, trösta mig här
och krama mig där, inte undra på att man blir trött, man
sökte en  kvinnas  hjärta  och själ, men fick bara hennes
fitta.Försjunken i filosofiska illusioner försummas familj,
vänner och social status  utan en tanke  på anseende och
karriär,förlorad in i en "Spleen et ideale"en mjältsjukans
melankoli.Medan jag levde bland  människorna höll jag
på att bli  som de och förlora  inte  bara  förståndet, utan
även mig själv så nu är  rykten  och  förtal  min  arvedel,
stängt  överallt, en diktare i exil, i ett martyriums  tortyr-
kammare som en  främling  med  hjärtat  inneslutet  i ett
brev till en oälskad som längtar sig till döds efter en lika-
sinnad som ett dött barn inlindad genom tusen smutsiga
lögner och lömska intriger men som stolt bär sitt bespott-
ade och tårbedränkta kors i sin melankoliska misantropi
som kommen från  en  annan  planet  försvunnen  in i en
annan  galax  av stoiska  dagdrömmars  ataraxi, så varför
bemöda sig i den här världen som är fördömd av sig själv
i sin  dårskaps  intellektuella  lögnväv  när man hittat sin
idealplats i sin egen introverta trädgårds paradis i harmo-
nisk väntan på den oändliga evighetens kryssning  bland
molekylers atomer i en resa utan ände,mål och mening.
                                                                Sten Wiking

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar